A happiness I never knew

Så var man hemma i Motala igen, inga brutna ben, men väldigt mycket träningsvärk. ;) Första åket då Victor skulle försöka förklara för mig hur jag skulle åka, såg mer ut som ett störtlopp. Rakt ner, full fart, skräckslagen. hahaha! Hade nog kunnat betala mycket för att få se hur jag såg ut när jag kom nerstörtandes där. Micke som är skidlärare tog sig ann mig istället och efter bara några timmar så var det riktigt kul : ) Riktigt nöjd över hur fort jag lärde mig faktiskt, för att vara första gången.

Vi har inte haft kanonväder, men vi har inte deppat för det inte. Vi har sett skid & snowbord tävlingar, åkt en massa skidor, varit på afterski, druckit varmchoklad, ätit godmat och bara haft det skönt : )  Vid godisregnet efter tävlingen lyckades jag lite oskyldigt fånga ett par skullbandy hörlurar också. Jag som faktiskt tänkt att köpa mig ett par, så bara kastas dom rakt i näven på mig, riktigt niice :D

Det kommer nog hagla bilder från helgen men ni får stå ut. Jag är ju faktiskt ett fotofreak.

Nu ska jag pallra mig hemmåt, packa väskan och bege mig hem till familjen Szigeti.

Chingeling.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback